Den lilla hamstern!
Hamster är ett litet djur som viss gillar och andra inte alls, men jag ska berätta en historia som jag alltid påminner mig själv om när jag inte är nöjd el. när allt bara känns lite grått…
För många år sedan kände jag en tjej som hade en del psykiska problem och bodde större delen av tonåren i ett grupp boende med en del av sina kompisar som hade liknande problem.
Efter ett par år stängdes detta gruppboende igen och flickan fick flytta in i en lägenhet helt själv. Jag var och hälsade på flickan några månader efter att hon flyttat in och hon visade mig ivrigt runt i hennes nya hem. Köket var nytt, med spis, kylskåp och frys, hon hade fått en ny musikanläggning och en alldeles ny tv med jätte bra bild kvalité och ett ljud som var minst lika bra.
Stolt gick hon vidare och visade mig runt i varje rum för att visa hur fint hon hade det. Hela lägenheten var fin och välordnad. Egentligen fanns det bara en sak som fattades, det kändes att flickan var väldigt ensam.
Det gick någon månad och plötslig ringde hon upp igen.
- Du kan väl komma och hälsa på mig, sa hon. Jag har skaffat mig någon som du bara måste få se!
Det gick ett par veckor och så ringde jag på hennes dörr igen. Glatt vinkade hon mig in i lägenheten.
- Skynda dig , ropade hon ivrigt. Jag har blivit sambo. Du måste få se min nya pojkvän.
Lite undrande sökte jag mig in i den lilla lägenheten. I hallen fanns ingen sambo, inte heller i vardags rummet heller. När vi sedan kom ut i köket fick jag syn på buren med sågspån och den lilla upp och ner vända pappkartongen. Flickan lyfte upp lådan och där in borrad bland sågspånet låg det en liten förskrämd hamster. Jag satte mig på huk och tittade på det lilla husdjuret.
- Så gullig han är, utbrast jag. Vad roligt att du har skaffat dig en hamster. Det måste vara jättemysigt att få kela med honom?
- Nä, svarande hon avmät. Jag tror inte att han tycker om mig. Han bits och rivs när jag kommer för nära.
Jag såg sorgset på henne.
- Det var ju inte så kul, utbrast jag. Att inte kunna kela med sitt eget husdjur.
- Åh, sa hon, det gör inget. Det var inte därför jag skaffade det.
Hon satte sig ner på en av köksstolarna bredvid.
- När jag kom den här lägenheten blev det väldig ensamt. Ingen som sa till mig när jag skulle gå upp på morgonen och ingen som brydde sig i fall jag kom hem på kvällen. Då tänkte jag att jag behövde ha någon som behövde mig. Något som gjorde att jag var tvungen att gå upp på morgonen och som inte klarade sig ifall jag inte kom upp. Något som väntade på mig om kvällarna och som inte skulle klara sig om jag inte fanns. Det var därför jag skaffade honom.
Försiktigt böjde hon sig fram och strök det lilla skygga djuret över ryggen.
- För mig räcker det att veta att han behöver mig, sa hon. Det var just det jag kände att jag behövde.
Jag satt på huk framför den hamsterburen med en sällsam känslan av att den psykiskt sjuka flickan sagt något väldigt viktig om livet. Givetvis behöver man varken vara ensam eller sjuk för att få känna så.
Jag tror att varenda en av oss människor behöver ha någonting som behöver oss, som får oss att gå upp på morgonen och som inte klarar sig om vi inte fanns, något som ger oss en andledning att komma hem på kvällarna och som längtar och vill att just vi ska komma.
Vad det är som behöver oss måste få skifta mellan olika människor, och kanske också under olika perioder av våra liv. Men själva tanken att vara behövd kommer att följa oss genom hela livet och det är något vi alla vill känna. Det blir en andledning till att fortsätt att leva. Utan detta förlorar vi något av drivmedelet för vår färs. Om vi inte hittat någoting annat får vi nog åka och också köpa en lite hamsterpojke, vi också. För något behöver vi ha, någoting som behöver oss!